Under Mitt Skinn

Nu tänker jag berätta om en liten incident som jag inte berättat om för många. Det hände i somras, alltså sommaren-09.

En av mina drömmar har alltid varit att kunna flyga. Jag älskar tanken av det! Jag hade precis fyllt 20 år och för att fira mig kidnappade mina bröder och min brors flickvän mig. Dom tog på mig ögonbindel och satte mig i baksätet på bilen och började köra. Vi körde omkring i drygt en timma innan bilen tillslut stannade på en grusparkering utanför en byggnad ute i skogen. Dom ledde mig fram mot dörren och tog av mig ögonbindeln... och HERREGUD vad exalterad jag blev när jag såg att jag skulle få hoppa TANDEMHOPP! Mitt hjärta rusade och tårarna trängde fram! Jag var så lycklig!

Vi gick runt på andra sidan byggnaden där det fanns landningsbanor, jag tittar upp mot himlen och får se tre fallskärmshoppare glida in och landa på gräset framför mig. Åh, vad spännande! Strax därefter landar även det lilla propellerplanet på banan. Det var helt underbart.

Efter ett tag kom en hoppare fram och presenterade sig för mig och sa att han skulle vara min hopparkompis (jag skulle vara fastspänd framför honom). Han berättade lite kort om hur det skulle gå till och att jag skulle få FRIFLYGA efter vi vecklat ut fallskärmen! Jag fick ta på mig en gul jumpsuit (som ni ser på bilden), riktigt stiligt, haha! Jag sken som en sol! Men det gjorde tyvärr inte vädret. Efter vi suttit och väntat i 5 timmar på att molnen skulle skingras så gav vi upp. Vi åkte till Skellefteå och åt middag och sedan drog vi tillbaka till Umeå igen. Vi skulle få komma till deras anläggning i Umeå en vecka senare istället.

Och dit åkte vi! Någonstans kring Umeå flygplats. Solen sken och himlen var klarblå. Perfekt väder och fjärilarna i magen var som på extacy! En annan man kom och presenterade sig för mig den här gången. Han frågade om jag ville se hur han packar fallskärmen och givetvis följde jag med. Efter ett par minuter kommer han fram till mig och frågar "Uhm.. Hur mycket väger du egentligen?". Jag kände glädjen rinna av mig lite grann och stammade fram ett "110". Han rynkar på pannan, vänder sig om, suckar, stönar, kliar sig på huvudet och efter en stund kommer han tillbaka till mig och säger att jag inte får hoppa. Att jag väger tio kilo för mycket. Jag la på ett falskt leende och sa att jag förstod till fullo och att det inte var några problem.

Det värsta var att jag skulle måsta gå ut och berätta för mina bröder, brors flickvän OCH brors kompis som hängde med, att jag var för fet för att hoppa. Att dom skulle få tillbaka deras pengar och att deras present blev ett fiasko. När jag såg uttrycket av besvikelse och frustration i brödernas ansikten så föll mitt hjärta i marken. Det gjorde så jävla ont att berätta för dom.

Och sen kom den där mannen ut igen och började prata med oss och beklagade över hela situationen. Han sa att "många återkommer året efter och har gått ner dom där 10 kilona, så du får kanske se det här som en morot, och komma tillbaka nästa år?".

Jag har gått upp 16 kilo sen dess.

Självklart hade jag ju berättat för alla mina vänner och bekanta att jag skulle hoppa tandem och alla var lika exalterade som jag var. När folk tillslut började undra hur det gått att hoppa, eftersom dom inte hört någonting från mig, så ljög jag. Jag sa att det blev något knepigt med bokningen, att det typ blev dubbelbokat eller något och att hopparsäsongen var över. Jag kunde inte förmå mig att säga sanningen, för jag skämdes så fruktansvärt mycket.

Den där "moroten" blev istället en gigantisk trösttårta och nu börjar "nästa sommar" närma sig och jag är tyngre än någonsin. Jag hoppas mina bröder märkt att jag gått upp i vikt, så jag slipper förklara ännu en gång att jag fortfarande väger för mycket.