Akutvårdskarusellen - Del 2
Jag blev så lättad när jag träffade läkaren, för han tog mig i alla fall på allvar! Han gjorde en neurologisk undersökning på mig, kollade feber, skickade ner mig till labbet för blodprover och skickade remiss till sjukhuset om EEG (mäter hjärnans signaler via ett 20-tal elektroder som fästs på huvudet)och DT (skiktröntgen på hjärnan). Detta för att utesluta stroke, hjärnblödning, epilepsi m.m.
Några veckor passerade och jag har nu gjort både EEG:t och DT:n. Läkaren ringde mig idag och sa att dom bara hittat normala fynd (YES!). Dock dök ett lite mer skrämmande symptom upp när jag väntade på provsvaren. Det började med att ett område nedanför naveln (på kring 10 centimeter i diameter) domnade bort. Jag hade ingen känsel. Och det läskigaste var när det började sprida sig ut mot höftbenen, upp över naveln och ner mot underlivet, samt ena handleden, utsida låren, knäna, insida vrister... Det känns precis som tandläkarbedövning! Halvt skräckslagen ringde jag 1177 (sjukvårdsrådgivningen) och frågade vad jag skulle göra. Hon jag pratade med rådde mig att fara till akuten igen.
Den här gången skippade jag akuten och fick skjuts direkt upp till Ålidhems primärvårdsjour där dom tog snabbsänka, urinprov, gjorde neurologisk undersökning, kollade blodtryck, kollade feber, gjorde stickprov på magen (för att kolla känsel)... Allt såg normalt ut, bortsett från känselbortfallen, och urinprovet som visade på mikroskopisk hematuri (blod i urinen).
Hon sa att eftersom jag tagit njurprover några veckor innan som var normala så behöver jag nog inte oroa mig för hematuriet; att det inte behövde utredas. Jag blev hemskickad igen.
Och sen dess har jag bara försökt lära mig leva med alltihop. Att raka benen är ingen fröjd, kan jag säga... Jag känner ju knappt var jag rakar någonstans, haha! Men som jag skrev längre upp; läkaren ringde idag, sa att alla prover/undersökningar såg normala ut och att han tänker skicka en remiss till neurologen nu för utredning istället, vilket känns underbart. Att han inte bara rycker på axlarna och kallar mig nojjig är guldvärt!
Så det är väl bland annat det här som jag tampats mest med de senaste månaderna. Jag känner mig som en sjukling för jämnan, men jag försöker njuta av sommaren ändå! Hoppas ni har överseende med lite halvglesa blogginlägg just nu. Man kan ju inte alltid vara på topp!
Hoppas ni mår bra där ute! Stor sommarkram!
Akutvårdskarusellen - Del 1
Det kunde hålla i sig ett par-tre dagar, för att sedan försvinna i några veckor och börja igen. Det var som inget som jag tänkte på direkt förrän efter operationen.
Efter op:en började pulseringarna bli mer intensiva och kunde hålla i sig i längre perioder (3 veckor istället för tre dagar) och fick även snabba domningar i tungan, hakan, käken och halsen + svimningskänslor.
Den 18:e maj fick jag telefontid med en sköterska som inte kunde ge mig en läkartid förrän 3 veckor senare. Så länge kunde inte jag vänta så redan kvällen efter jag pratat med henne tog en vän med mig till akuten, där jag blev skickad vidare till primärvårdsjouren på Ålidhem. Väl där så fick jag ett minst sagt avvisande bemötande; fick träffa en sköterska/läkare som skickade hem mig efter att ha pratat med mig i bara tre minuter. Hon hävdade att jag skulle må bättre om jag bara gick hem och lagade mat. Hmpf.
Min vän gav sig inte där, utan fick mig att ringa till Psykakuten och be om råd. Dom tyckte att jag skulle gå tillbaka till akuten med de symptom som jag hade.
Sagt och gjort – tillbaka på akuten igen. Jag berättade att jag varit där tidigare på kvällen, men att jag blev skickad vidare till Ålidhem, hemskickad därifrån och därefter hänvisad tillbaka till akuten av Psykakuten. Sköterskan kollade min journal och gissa vad..? Hon jag träffade på Ålidhem hade inte gjort en enda anteckning om att jag ens varit där och sökt hjälp! Så sköterskan fick ringa dit och försöka bekräfta min historia osv. Han sa dock att det inte var så mycket dom kunde göra. Han tog mitt blodtryck, kollade feber... Blev hemskickad igen med rådet att få en akuttid på vårdcentralen dagen efter.
Jag ringde vårdcentralen morgonen därefter (20:e maj) och bad om en akuttid. Sköterskan jag pratade med vägrade ge mig det. Efter många om och men så gick hon i alla fall med på att prata med läkaren (som hade tid för mig om tre veckor) om att klämma in mig tidigare. Läkaren ringde upp mig på eftermiddagen och sa att han hade tid för mig veckan därefter, den 27:e. Jag orkade inte jaga dom något mer, så jag tog den tiden och väntade.
(fortsättning i nästa inlägg...)
Ersta Sjukhus 5/8, 2010 - Infomöten!
Sjuksköterskan kom och vi satte oss i ett rum och hon pratade lite allmänt kring operationen. Hon informerade lite om vitaminerna som jag kommer ta resten av livet och sprutorna som jag måste ta efter op:en, om undersökningar och uppföljningar, om graviditet efter op och lite om vad som kommer hända kring operationsdagarna.
Hon ställde mig också på vågen och mot väggen. Vågmätaren pekade på 129.10 kilo. Det är tyvärr toppvikten hittills. Och längden mätte till 170 centimeter, vilket innebär att jag "krympt" en centimeter de senaste fem åren.
13:35 - Träff med kirurg Mats Möller
Ut går sjuksköterskan och in kliver herr Möller. Han går igenom hälsodeklarationen jag fyllt i och ställer lite frågor kring det. Han frågade ifall jag har läst på om operationen innan och var jag fått informationen ifrån. Jag berättar om viktforumen som jag läser i för jämnan och att jag också har en vän som opererats, vilket han tyckte var jättebra. Han frågar också ifall jag testat medicin för viktnedgång och jag säger nej. Men berättar att jag har testat andra bantningspiller (inte från apoteket) och liknande och han verkade nöjd med det svaret.
HAN GODKÄNNER MIG FÖR OPERATION!!! Woho!!!
Och frågar sedan om jag vill gå med i en studie i forskningssyfte. Studien går ut på att hälften av alla patienter som deltar lottas till att få fickan (där den omkopplade tarmen legat) sys igen för att förhoppningsvis förhindra tarmvred. Den andra halvan av patienterna lottas till att lämna buken som den är, som dom gör normalt när dom opererar med GBP. Efter jag läst igenom blanketten vände jag mig till Mats Möller och sa "Ja, jag har då ingenting emot att bidra till vetenskapen!" varav jag möttes av det enda leendet herrn bjöd på under mötet. Trevlig man, det där. Härlig brytning hade han också. Jag skrev på papperna och därefter avslutades det mötet.
14:00 - Träff med dietist
Vi samlas (jag, min kusin, dietisten och två andra kvinnor som fått klartecken för operation) i ett väntrum uppe på femte våningen, stänger dörren och slår oss ner. Dietisten har med sig en stor pärm med papper om diet, motion, kosthållning och matscheman. Hon surrar på i någon timma, vi ställer frågor närhelst dom ploppar upp i skallen och ja... Ärligt talat så var jag så fruktansvärt trött när tiden kom med dietisten att jag nu har glömt det mesta hon sa.
Hon pratade såklart om alla faser i maten (flyt, puré, vanlig mat), om dumping osv. Om att det är väldigt viktigt att äta enligt instruktionerna (7 gånger per dag + 2 liter vätska), eftersom man då uppnår bäst resultat och att man inte borde försumma vitaminerna, för äter man dåligt och skippar vitaminer så för det första - går man inte ner lika mycket i vikt, och för det andra - så blir man väldigt trött och seg, man blir sjuk oftare och får lättare att känna sig nedstämd.
Det blev mycket sagt på det här mötet, trots att jag kanske inte minns allt. Hon gav oss lite infopapper att ta med oss hem och ja, då var det mötet över.
15:10 - Blodprovstagning
Vi åkte ner från femte våningen till våning två, där jag fick offra 7-8 provrör där dom skulle kolla det mesta kring blodfetter, blodsockerhalten osv. Jag frågade vad alla testen var för, men jag minns inte allt vad hon sa. Plus att hon använde medicinska termer, vilket jag inte riktigt är hundra på. Hehe.
Sen var dagen på Ersta Diakoni över! Jag drog en lättnads suck, omfamnade min kusin och lämnade Södermalm med ett leende på mina läppar.
Väntetiden för operation ligger på mellan 2-4 månader, så kring julafton DÅ JÄVLAR! Haha! Nu väntar jag på kallelsen. Känns helt overkligt.
