Akutvårdskarusellen - Del 2
Jag blev så lättad när jag träffade läkaren, för han tog mig i alla fall på allvar! Han gjorde en neurologisk undersökning på mig, kollade feber, skickade ner mig till labbet för blodprover och skickade remiss till sjukhuset om EEG (mäter hjärnans signaler via ett 20-tal elektroder som fästs på huvudet)och DT (skiktröntgen på hjärnan). Detta för att utesluta stroke, hjärnblödning, epilepsi m.m.
Några veckor passerade och jag har nu gjort både EEG:t och DT:n. Läkaren ringde mig idag och sa att dom bara hittat normala fynd (YES!). Dock dök ett lite mer skrämmande symptom upp när jag väntade på provsvaren. Det började med att ett område nedanför naveln (på kring 10 centimeter i diameter) domnade bort. Jag hade ingen känsel. Och det läskigaste var när det började sprida sig ut mot höftbenen, upp över naveln och ner mot underlivet, samt ena handleden, utsida låren, knäna, insida vrister... Det känns precis som tandläkarbedövning! Halvt skräckslagen ringde jag 1177 (sjukvårdsrådgivningen) och frågade vad jag skulle göra. Hon jag pratade med rådde mig att fara till akuten igen.
Den här gången skippade jag akuten och fick skjuts direkt upp till Ålidhems primärvårdsjour där dom tog snabbsänka, urinprov, gjorde neurologisk undersökning, kollade blodtryck, kollade feber, gjorde stickprov på magen (för att kolla känsel)... Allt såg normalt ut, bortsett från känselbortfallen, och urinprovet som visade på mikroskopisk hematuri (blod i urinen).
Hon sa att eftersom jag tagit njurprover några veckor innan som var normala så behöver jag nog inte oroa mig för hematuriet; att det inte behövde utredas. Jag blev hemskickad igen.
Och sen dess har jag bara försökt lära mig leva med alltihop. Att raka benen är ingen fröjd, kan jag säga... Jag känner ju knappt var jag rakar någonstans, haha! Men som jag skrev längre upp; läkaren ringde idag, sa att alla prover/undersökningar såg normala ut och att han tänker skicka en remiss till neurologen nu för utredning istället, vilket känns underbart. Att han inte bara rycker på axlarna och kallar mig nojjig är guldvärt!
Så det är väl bland annat det här som jag tampats mest med de senaste månaderna. Jag känner mig som en sjukling för jämnan, men jag försöker njuta av sommaren ändå! Hoppas ni har överseende med lite halvglesa blogginlägg just nu. Man kan ju inte alltid vara på topp!
Hoppas ni mår bra där ute! Stor sommarkram!
