Under Mitt Skinn

Jag gick igenom garderoben lite idag (igen) och efter en stunds grävande greppade jag tag om något jag totalt förträngt genom åren. Mina skinny jeans i stl 50. Mina ögon vidgades och snabbt slängde jag av mig mjukisbrallorna och plockade upp jeansen. Ställde in mig på det värsta. Började ta dom på mig och drog upp, upp, upp dom - hela vägen till midjan! Åh, vilket lyckorus!

Tidigare har jag haft en byxstorlek mellan 56 och 58..!

Tror ni att jag är nå glad, eller? :D Dom passar! Äntligen!

Ikväll drar jag hem till mina föräldrar och käkar middag med familjen, och då ska givetvis jeansen få hänga med också!

Hoppas ni haft en underbar påsk, fina ni!
Skickar ut massvis med kramar till er i förbifarten!

Ja nu jävlar har det hänt grejer på vågen! Har passerat minus 20 kilostrecket i veckan! Woho!!! Någon annan som delar lyckan med mig?! Hihi.

Om 13 kilo till så väger jag tvåsiffrigt!

Ni kanske har märkt att jag varit lite inaktiv på bloggen den här veckan, men har haft lite fullt upp. Har fått ett nytt tillskott i familjen i form av en alldeles underbar liten kattunge, har fått reda på mindre roliga nyheter om en nära vän till mig och har mått dåligt med denne på distans, har haft en tre-dagarsdejt med en ung kvinna från uppåt i landet och så vidare.


Jag hade min 6-veckors telefonuppföljning med sköterskan från Ersta i måndags också och det gick väl sådär. Har haft mycket sömnproblem senaste två veckorna och har somnat sent och vaknat sent, vilket resulterat i att matvanorna hamnat lite i kläm.. Så där fick jag mig en pekpinne, samt på mitt usla matintag. Får fortfarande i mig för lite och jag vet inte vad jag ska göra för att få i mig mer. Får börja med att ändra på sömnrutinerna (lättare sagt en gjort).

Kan tillägga också att jag fått gå över till normalkost igen, men känner mig nästan mer vilse nu än under flyt och puré-perioden, haha!

---

Svar på kommentar:
Fick en fråga om det var jag som designat bloggen och det kan jag erkänna att det inte är. Det är en bloggdesignare som kallas för Tant Kim som gjort den. Jag kände mig väldigt lat (och gör det fortfarande) så jag lånar den här så länge!

Det känns som att det var ett tag sen jag skrev ett mer personligt inlägg, men det har sin förklaring. Under flytperioden efter op:en så blev det jättejobbigt för mig med maten och jag fick vätskebrist och var VÄL på gränsen till näringsbrist också. Jag har inte haft någon energi what so ever sen jag kom hem från operation.

Men i torsdags fick jag nog och ringde dietisten som sa att det var okej för mig att övergå till puré/lättuggad mat. Sen dess har energin kommit tillbaka och nu är jag inte så långt ifrån att vara mig själv igen. Jag kämpar med att få i mig allt jag behöver och försöker få in regelbundna tider... Sakta men säkert börjar det gå lättare, så nu kör jag på puré/mjukmat i tre veckor framöver!

Mitt största problem just nu är att jag nästan äcklas av att äta varm mat. Jag vill bara äta kallt och det är det enda som är gott, vilket gör att jag har svårt för att få i mig tillräckligt med protein från kött/fisk/fågel under dagen. Jag testar mig dock fram med kalla proteinrika alternativ... Keso är bland annat en nytillkomling i familjen. Jag avskydde det innan operationen, men nu är det inte helt fel!

Sen så vet jag inte om det var näringsbristen som spökade förra veckan, eller om det var magsjuka eller laktosintolerans... I vilket fall så har jag i stort sett bytt ut allt mot laktosfritt och efter ett par dagar mådde min mage mycket bättre. Har fortfarande ingen aning om det var intolerans mot laktos, men tills vidare så kör jag på det (jag har inte haft magsjuka på säkert 10 år och vill helst att det fortsätter på det viset!)!

Jag kan också meddela att jag kan ha på mig mina ringar igen (de senaste året har mina fingrar varit för tjocka), att jag inte längre känner mig som en strandad val i badkaret och att mina leder känns märkvärt bättre!

Idag åker jag hem till mina föräldrar och hämtar min stegräknare från mitt rum (kommer nog passa på att hämta massa gamla kläder som jag kanske (!) kommer kunna ha igen!

OM... och jag menar OM... jag samlat på mig tillräckligt med mod till i helgen så kommer jag lägga upp mina första "före/efter"-bilder, för på torsdag är det exakt en månad sen jag låg i hotellrummet på Ersta och snurrade under täcket i väntan på operation!

OCH, så vitt jag vet... Så har jag INTE dumpat än... Men det kanske man inte gör så mycket de första veckorna med flyt/puré..? Eller så är det jag som inte kan identifiera dumpingar.

OCH... jag kan faktiskt dricka kolsyrade drycker OCH dricka fortare än jag trodde!

Tack för era fina kommentarer och jag hoppas ni haft en förjävla bra helg!

Potatisgratäng, kött, vitlöksbröd, coca cola... En av de godaste maträtter jag vet. Jag är hemma hos mina föräldrar och dom ska äta gomiddag ikväll tillsammans med min bror, medan jag kikar på och sörplar saftsoppa.

Och igår fick jag sällskap av Linn och CJ som beställde hem kebabpizza. Men jag måste vänja mig, helt enkelt. Dock tryter mitt tålamod lite.

Fem veckor kvar till normalkost. Det är ju ingenting. Typ.

Jag är hemma! Och det har jag varit hela veckan. Jag har bara inte haft varken ork eller lust att starta min tröga dator för att skriva en uppdatering till bloggen. Sorry guys!

Operationen och allt därtill gick bara fint. Troligen kommer jag publicera min op-berättelse inom en (förhoppningsvis) snar framtid. Håll utkik!

Jag har lite svårt att komma in i matrutinerna och är väldigt less på detta eviga soppande. Är också lite osäker på hur mycket vätska det är tänkt att man ska hinna få i sig under dagen, utöver de sju måltiderna, men jag tar det lite som jag hinner. Det är viktigt, men det är inte hela världen om jag missar nån deciliter här eller där.

Har lite allmänt ont i magen och ett av såren läcker någon slags gul vätska, så jag är rödflammig och svullen om magen.. Jag trodde att det var en varsamling eller något, så jag åkte till vårdcentralen för att kolla upp det och en sköterska sa att det inte var någon fara.

Rent psykiskt rullar allt på. Har inte fallit ner i den välkända post-op depressionen, utan jag ser mer fram emot att få äta nyttig, god mat och det positiva som op:en (förhoppningsvis) kommer att ge - väger definitivt tyngre än det "negativa".

Viktmässigt så har jag gått ner 7.8 kg sen innan modifastveckorna, varav 3 kg försvunnit sen förra torsdagen!

Lite bilder på min mage och så kommer också snart. Kanske inte ikväll, men SNART i alla fall.

Hoppas ni mår bra, där ute!
Kramar!

Imorgon inleder jag mina flytdagar innan operationen och om två veckor är jag nere i Stockholm. Tiden går galet fort, men jag känner mig tusen gånger lugnare den här gången.

Jag var inne i stan i förrgår och köpte nya batterier till min våg som dog för några månader sen.. Passade på att köpa en väggkalender, så jag lättare kan räkna ner dagarna till op:en och i samma veva köpte jag en liten termos så mina soppor kan hållas varma.

Min "sista måltid" blev inget märkvärdigt. Men jag kände att jag åtminstone ville hinna äta en semla som avslut, så nu är det gjort! Den godaste semlan jag ätit på flera år dessutom, haha.

Imorgon kommer min mamma (och bror..?) och hämtar all mat jag har i kyl, frys och skafferi. En del vill jag ha kvar till efter op:en, men vill jag inte ha kvar det så skulle brorsan få ta det han ville.

Sen ska jag försöka ringa Reseservice imorgon och boka resan till Hufvudstaden, tur och retur, från lilla Umeå och dessutom hjälpa mamma att boka hennes biljett (she's coming with me).

Jag vet inte hur aktiv jag kommer vara här innan operationen, för jag lär nog måsta fokusera på flytet och hålla mig på andra tankar ett tag framöver, haha. Men alla kommentarer läses och uppskattas BIG TIME, ska ni veta! Även fast jag är dålig på att svara.

Om vi inte "ses" något mer innan den fjärde mars så... Önska mig lycka till ;D

Stor kram!

Jag insåg precis att mitt operationsdatum (4 mars 2011) kommer bli exakt ett år efter det att jag skickade remissen om GBP från vårdcentralen förra året (4 mars 2010).

Är det ett lustigt sammanträffande eller är det ödet? Haha.

...lite smått.

Jag har haft en total anti-datorperiod de senaste veckorna, men nu börjar saker rulla igen på GBP-fronten och idag fick jag en ny kallelse för operation!

Den 3:e mars har jag möte med narkosläkaren i Stockholm och på fredagsmorgonen den 4:e ligger jag på operationsbordet.

Den förra operationstiden ställde jag in och förhoppningsvis behöver jag inte göra det den här gången också. Vi hoppas att allt går bra, eller hur?!

Hallå där..!

För en vecka sedan fick jag min kallelse för operation på Ersta!

Den 28 oktober träffas jag med narkosläkaren och den 29 oktober, klockan 7 på morgonen (först ut!), ligger jag på operationsbordet! Så om ett par dagar börjar jag med flytet och sen är det bara att invänta den stora dagen!

Mitt kylskåp är i stort sett helt tomt för närvarande och det känns onödigt att köpa mer mat, då man inte ens kommer äta fast föda de närmsta 6 veckorna! Jag lever på knäckebrödsmackor, makrill och yoghurt. Hittade dock ett lasagnepaket i skafferiet, lite köttfärs i frysen och en creme fraiche i kylen som jag tänkt slänga ihop ikväll!

Jag var på apoteket igår och inhandlade några lådor med Modifast (en av varje smak, förutom banan) och dom står nu på bänken i köket och ser frestande ut! Jag vill börja redan idag, hihi! Men vet att jag kommer att ångra mig om jag börjar för tidigt!

Nu är jag nyflyttad, så jag måste se till att allt i lägenheten är i sin ordning innan jag åker ner till Stockholm. Annars blir det jobbigt!

Och på tal om det - så ska jag gå och packa in kläderna i min walk-in closet (!) nu innan jag tappar energin igen. "Walk-in closet" är egentligen bara ett finare ord för "klädkammare", but who cares? ^^

Jag ska börja äta ett kosttillskott imorgon, hade jag tänkt. Det heter Priorin (en länk till hemsidan hittar ni HÄR) och det hjälper med att stimulera hårväxten; det stärker och ger näring åt hårrötterna.

Jag har ju en massa hormonrubbningar på grund av min PCO-S (som jag förresten kommer skriva ett inlägg om senare), som bland annat gjort så att jag fått tunnare hår och min hårlinje dragit sig tillbaka lite. Jag tappar ganska mycket hår. Inte så att jag får fläckar eller så, men tillräckligt för att märkas.

Så jag ska prova på Priorin i 90 dagar (två kapslar på morgonen, en kapsel på kvällen), till att börja med och därefter kommer jag nog ta dom i förebyggande syfte om det hjälper.

Om jag har ork/tid/lust/vilja imorgon så ska jag försöka pallra mig ner till stan efter jobbet och köpa en dosett. Annars vet jag, med all säkerhet, att jag kommer glömma ta kapslarna och sen blir det skit'N av alltihop.

Nu när solens varma strålar sätter liv i både människor och natur, så känner jag "Nej, för i helvete... Inte igen!". Nu konstaterar jag (precis som jag gör alla år) att...

Värme och fetma går INTE ihop!

Det går inte.

Nej.


Jag och den svenska sommaren har en slags hatkärlek till varandra. Jag älskar den för att det inte är minusgrader och isvindar. Plus att alla liksom... vaknar till liv efter vinternsömnen (ja, människor beter sig som björnar och igelkottar som går i ide när snön börjar falla). Men jag hatar den för att.. Värmen... Det blir för mycket för mig, som tjockis. Kläder är ett återkommande problem när man är överviktig, framförallt då det är sommar!

Man vill inte klä av sig och "blotta fläsket" för en massa lättstötta skithögar, som anser att det borde vara olagligt (!!) att gå i lättare kläder (typ kjol och linne) om man väger för mycket. Det tycker dom är fruktansvärt oanständigt och man kan riktigt se hur äckelkänslan sköljer över dom. Och det vill man ju inte. Man vill inte att folk ska rynka på näsan, gapskratta eller peka finger åt en... Och det är DÄR mitt hat för sommaren kommer in. Min tvångskänsla att skyla min kropp mer än nödvändigt, för att undvika taskiga kommentarer. Det är galet otrevligt att lämna huset lättklädd, när man vet vilka dömmande blickar man får efter sig.

Skam till den tjocka människa som upprör en lättstött skithög! Gud förbjude! Ungefär...

Men det är ju inte enbart därför jag morrar lite extra när sommaren kommer. Jag ser helt enkelt inte fram emot att t.ex få skavsår på de mest olämpliga ställen, tack vare all fukt och friktion (läs: svett och gnidande lår).

Nejmen självklart avgudar jag sommaren, men förhoppningsvis är det här den sista sommaren som jag behöver känna såhär! Det är 3-4 månader kvar tills jag kallas till Ersta sjukhus i Stockholm och då får jag veta om jag får op:as eller inte!

...jag hatar ungdomar! Speciellt dom som kommit till mitten av deras tonår. Det finns fan inga värre människor att ha att göra med. Självklart menar jag inte ALLA tonåringar, men en jävligt gigantisk skara bor det i den här staden och jag stötte på två idag när jag stod och väntade på bussen för att åka in till stan.

Tjej 1: Undra om bussen kommer köra förbi oss den här gången också..
Tjej 2: Då blir jag fan sär!
Tjej 1: Han kommer typ köra hit och tänka "OMG shit, en ful och fet jävel!! JAG KÖR VIDARE!".

(båda tjejerna vänder sig om, tittar på mig och gapskrattar)

Det är skitkul. Jätteroligt, verkligen. Jag har bara stor lust att ta av deras högklackade sneaker-skor (!!) och drämma till dom över skallen!

Och självklart är dom där jävlarna flockdjur. Det är ganska fascinerande faktiskt (när man inte kokar av irritation)... Inom 5 minuter efter att jag hoppat på bussen så var jag omringad av 15 högljudda, kaxiga, godisstinkande små översittare. Det är knappt ens att man vågar röra sig, för man är rädd att man ska råka fånga deras uppmärksamhet och bli deras nya offer för fettoskämt och skräpkastning, som så många gånger förut. Förnedrande är vad det är... Förnedrande och rent utsagt förjävligt.

Jag tycker att kaxiga tonåringar borde få avlivas på plats!

Okej, kanske inte men... Hehe.

Jag har spenderat många timmar med att komma på NÄR det är ett bra tillfälle att berätta för folk om min operation, om jag ens ska berätta om den alls (?). Mina närmsta vet om det redan och dom stöttar mig i mitt beslut, men mina kompisar och bekanta vet inte än, mest bara för att jag inte vet hur "officiellt" jag vill göra det.

Jag vet ju att alla kanske inte är lika accepterande när det gäller såna här operationer och jag har märkt att folk tycker att en GBP-operation är den lättaste vägen och att man är lat som inte kan slänga in sig på gymmet ibland och börja äta sallad till måltiderna.

För det första så skulle vi inte ens kunna FÅ en operation om vi inte gjort seriösa bantningsförsök innan. För det andra så finns det ju en anledning till varför vi vänder oss till kirurgi och det är ju för att ingenting i slutändan har funkat och gett ett varaktigt resultat. En operation ska alltid vara sista utvägen.

Självklart förstår vi att det finns risker med att genomgå en GBP-operation (precis som det finns risker med vilka andra operationer som helst), men iallafall JAG känner att det är värt det.

Om jag kan få hjälp till att ändra min livsstil, bli normalviktig  (framförallt hälsosam) och aktiv så är, för mig, en GBP-operation ett väldigt medvetet val som jag är beredd att göra.

Jag är snart 21 år och jag vill kunna leva och njuta av mitt liv som ung. Jag vill kunna leva länge och vara frisk. Då är operationen, för mig, som en skänk från ovan. Det är min chans till ett liv som är värt att leva.

Tyvärr så finns det folk som kommer se ner på mig på grund av det här och gör dom det så... Too bad for them, liksom. Då går dom miste om en himlans glad tjej med kärlek upp över öronen, för allt hon älskar och bryr sig om!



Var aldrig rädd för att fatta beslut som kan bidra till bättre livskvalité för dig. Livet är till för att levas och banne mig! JAG VILL LEVA TILL FULLO!

Idag var en sån där dag som jag bara hatar mig själv. Jag hatar min vikt, jag hatar mitt utseende, jag hatar mina kläder, mina drömmar, mitt liv. Jag tror de flesta har såna här dagar ibland och dom är verkligen outhärdliga.

Men som tur var så hörde två tappra riddare av sig till mig och fick mig på bättre humör! Varav en, som ska opereras (kanske runt samma tid som mig?) och en som opererade sig för snart TVÅ VECKOR sedan! Underbara människor! 

Jag ska träffa den första riddaren imorgon och den andra på onsdag! Vilken kanonvecka det kommer bli! Jag längtar!

Kvällen har spenderats med att surra med dessa två lovely ladies och att läsa op-berättelser. Har skrattat så mycket att tårarna forsat!

Och det lämnar oss med den eviga frågan: Kan man få dumpings av sperma?

Haha, ja herregud. Är det bara jag som kopplar ihop ordet "dumpings" med flödet från bakdelen? Innan jag visste vad "dumping" betydde så trodde jag att det hade något att göra med diarré eller förstoppning. Och om jag inte tänker på det i GBP-sammanhang så låter det som en sexakt då ens partner bajsar på en. Kalla mig pervers, men det är bara min sjuka hjärna som jävlas med mig och TÄNK så fel man kan ha!

Jag och min op:ade riddare kom förresten på idén att ha Viktop/Viktdropp träff i Umeå den 16:e maj! Vill du komma så är det bara att du hör av dig!

Nu ska jag gå och lägga mig, för jag är helt slut i huvudet från allt skrattande!


God natt på er, älskade läsare!

Jag låg nyss i min lilla (!) soffa och trängdes med mig själv, när jag började tänka på mitt hår. Alla de frisyrer som jag alltid velat ha, men aldrig kunnat (läs: velat) testa, på grund av min vikt. Överviktiga människor passar inte i alla hårstilar, så enkelt är det.

De flesta smalare människor har iaf själva grunden för att kunna styla sig själv hur dom vill. Dom kan ändra stil och uttrycka sin personlighet genom t.ex vilka kläder dom har på sig. Det är en lyx som inte grövre kvinnor (och män) kan utnyttja, just för att alla XL-storlekar finns inom samma "tema". Det är basic-jeans, mörka färger, groteska mönster (vem fan vill ha en påfågel på magen?), tonvis med glitter, fula sömmar och paljetter, lösa passformer, axelvaddar och skjortkragar. Det finns inte precis mycket att välja mellan ute i butikerna. Svarta plagg dominerar våra garderober, trots att vi kanske är de mest färgglada människorna, innerst inne.

...när någon som inte är stor, faktiskt väger mer än mig själv.
...när någon jag inte träffat på länge, inte alls känner igen mig.
...när någon beskriver mig som "du vet, den där snygga".
...när någon av de som kallat mig "fetto" börjar ragga på mig ute på krogen. Hehe.

...när jag kan bada i badkaret samtidigt som någon annan.
...när jag kan ligga bredvid någon på soffan utan att någon av oss ramlar ut.
...när jag kan ligga PÅ någon, utan att personen kvävs.
...när jag kan sitta i någons knä, utan att oroa mig för eventuella benfrakturer.
...när jag kan shoppa på vanliga avdelningar och inte förvisas till "tjockisrutan".
...när jag kan klä mig hur jag vill och inte behöva välja mellan svart eller mönstrat.

...när jag kan dyka under vattnet och inte måsta kämpa för att inte flyta upp direkt.
...när jag kan springa uppför trappen, utan att oroa mig för hjärtattack.
...när jag kan sitta ner på en bänk, utan att jag snuvar två människor på sittplats.
...när jag kan utnyttja min födelsedagspresent; att tandemhoppa.
...när jag kan köpa något onyttigt, utan att låtsas som att jag handlar åt någon annan.
...när jag kan hitta ett bälte som inte är brunt och endast finns på XL-herravdelningar.

...när jag får ligga och sola utan att barn pekar, ungdomar skrattar och äldre strirrar.
...när jag kan shoppa kläder utan att sänka blicken och undvika ögonkontakt.
...när någon kramar mig och lyfter upp mig.
...när jag inte måste specialbeställa ringar, för mina tjocka fingrar.
...när jag inte behöver tänka på att sträcka på halsen, för att undvika dubbelhakan.
...när folk kan ta kort på mig utan att jag känner att jag måste "suga in" allt fett.

...när jag kan gå på bio och inte behöva trängas med de som sitter bredvid mig.
...när jag kan åka buss utan att mina knän krossas mot sätet framför.
...när jag inte oroar mig för att vinden ska ta tag i mitt hår och avslöja min feta hals.
...när jag kan sitta någonstans, utan att få sockerdricka i benen.
...när jag slutar bli pikad när jag äter något.
...när jag får höra att jag är sexig och inte "söt" eller "gullig".

...när jag kan cykla utan att låren skrapar mot varann.
...när jag kan cykla utan att sadeln försvinner under mitt fett.
...när jag kan cykla utan att oroa mig för att däcken ska smälla.
...när jag kan cykla utan att få ont.

...när jag kan klättra i träd, krypa under sängar och stå på bord.
...när jag kan vända mig i sängen, utan att vakna för att lyfta mig till rätt position..
...när jag kan titta ner och se mina fötter, utan att dra in magen eller luta mig fram.
...när jag kan stå, utan att känna att jag håller på att tippa åt något håll.
...när jag kan sitta med ett ben över det andra, utan att måsta spänna mig.
...när jag kan klippa tånaglarna utan att dö av syrebrist och förlorad blodtillförsel.

...när jag kan klia mig på det där området på ryggen som jag inte når själv.
...när jag äntligen kan se mina nyckelben. Herregud, vad jag längtar.
...när jag kan gå på toa utan att måsta lyfta på magen för att kunna torka mig.
...när jag slipper kontrollera så att inget fett sticker ut, och att kläderna sitter bra.
...när jag kan sitta avslappnat, utan att se ut som en padda.
...när jag kan le, utan att mina kinder minimerar mitt synfält.

...när jag kan sitta ner i en låg soffa, utan att oroa mig för hur jag ska ta mig upp.
...när jag gått från att vara den tyngsta i familjen, till den lättaste.
...när jag kan gå med högljudda skor, utan att känna mig som en jordbävning på två ben.
...när jag kan sitta i en gunga, utan att fastna eller vara rädd för att kedjorna ska lossna.
...när jag kan kliva på en buss, utan att hela bussen gungar till.
...när jag kan känna mig smidig i sänghalmen.
...när jag kan dela hiss med någon, utan att oroa mig förr hissens viktkapacitet.


Hoppas ni kanske fick er ett litet skratt åt det här. Även fast det är lite skämtsamt skrivet, så är det ändå på fullt allvar för mig. Det här är sånt som stör mig i min vardag och listan är betydligt längre än den ovan. Jag tror att många inte ens kan föreställa sig hur det är att vara fet i dagens samhälle. Jag tror också att många överviktiga som läser detta inlägg nickar instämmande till de flesta punkter jag skrivit. Men, alla fungerar olika och det som stör mig kanske inte stör någon annan. Nu vet ni iallafall lite grann om hur det är att leva i MIN kropp och MIN vardag.

Jag måste erkänna att jag egentligen inte ville skriva några av de här punkterna, men jag säger "skit samma!". Jag är en plus-size kvinna och jag vet om det. Varför dölja vem jag är, liksom? Det finns ingen mening med det.

DET är nog något ni kanske får förvänta er från den här bloggen... Brutal ärlighet. Det är jag känd för. "Den snälla tjejen som alltid är ärlig, vare sig man vill det eller ej".



"Honesty is the first chapter in the book of wisdom"

 

Jag har så fruktansvärt ont i varenda liten led i fötterna och dessutom knäna och höfterna. Ryggen och nacken är väl inte helt okej heller. Min vänstra axel gör skitont. Min kropp ger vika under min tyngd, och det riktigt sliter i skelettet efter jag jobbat och promenerat.

Jag vet inte om jag är ensam om det här (troligtvis inte) men ibland känner jag mig väldigt obekväm och olustig när jag går/promenerar. Idag var en sån dag och jag fick riktigt kämpa för att ens orka gå de där 20-30 minutrarna till mitt jobb. Det är som att jag har glömt bort hur man går egentligen. Allting känns fel och snett och ont gör det, framförallt i högra benet. Nästan som att ena benet är längre än det andra och dessutom lite vridet, så jag inte kan gå normalt. Det känns allmänt knepigt och det konstiga är väl att det bara är vissa dagar som det är såhär. Kan det bli så om man stretchar för lite? Hm..  

Igår ringde jag till Ersta och frågade vars jag stod i väntelistan och tjejen jag pratade med berättade att jag nog inte kommer få tid förrän i augusti-september nån gång. Och då är det för att träffa dietisten och narkosläkaren m.m. Jag chansar då på att själva operationen kommer bli av i slutet på året. Om den ens blir av överhuvud taget. Jag är ju inte godkänd för OP än.