Under Mitt Skinn

Jag har aldrig kunnat vara den där spralliga tjejen som är snabb på fötterna och inte skäms över att gestikulera med sin kropp. På insidan är jag den energidrivna tösen med spring i benen, men jag känner mig fångad i min fetma. Jag har fått jobba med min personlighet och försöka visa entusiasm genom att prata, skriva och komma på andra sätt att kommunicera. Dock har det blivit ganska jobbigt senaste tiden och jag stänger in mig själv mer än vad jag borde, mest för jag orkar inte försöka få folk att acceptera och förstå mig längre.

Jag vill kunna använda mig av mitt kroppsspråk och inte behöva oroa mig för att lederna kommer göra ont och ryggen kommer gå av, att låren kommer dallra, magen kommer visas och fettet trilla ur. Jag vill kunna hoppa upp på ett bord och vara löjlig med mina vänner. Jag vill kunna gå på restaurang utan att måsta kalkylera vars jag kan gå och vars det finns tillräckligt med plats mellan borden för att jag inte ska stöta till någon med magen eller rumpan när jag går förbi. Jag vill kunna gå på bio utan att måsta trängas med dom som sitter bredvid mig. Jag vill kunna åka buss utan att oroa mig för att den som sitter bredvid mig kommer klämmas ihjäl eller flyga ur sätet i svängarna. Jag vill kunna gå förbi en skolgård utan att tvingas se och höra ungdomar och barn skratta, viska, peka och håna en. Jag vill kunna vara på en strand utan att vilja stressa ner i vattnet så att folk slipper bli äcklad av att man är plus-size och halvnaken. Jag vill kunna hålla fast vid ett par jeans i mer än två månader utan att dom går sönder och utan att få skavsår. Jag vill kunna leva mitt liv utan att försöka hålla mig borta från olika situationer där min vikt kan komma att bli ett problem. Jag vill kunna shoppa kläder utan att tvingas välja mellan tantklänningar och tälttoppar.

Sandra heter jag och hör och häpna! Jag är sjukligt fet. Och ja, jag pratar om den där fettvalkande, cellulitskapande, tröstätande fetman som allt fler i dagens samhälle inte lyckas undvika.

Den här bloggen kommer handla om mitt liv som en överviktig ung kvinna som förhoppningsvis (om doktorn godkänner) kommer få genomgå en Gastric Bypass-operation i slutet på detta år. Mina tankar, funderingar och uppfattningar kring mitt liv och min omgivning (och givetvis operationen) kommer jag försöka skriva ner här så gott det går.

För mig började det i tidiga år. Redan som liten var jag överviktig eller "mullig" som min barndomsvän med ett snällare ord kallade mig. Även samma barndomsvän övertygade mig om att det bara var "bebisfett" och att det skulle försvinna när jag kom in i tonåren. Jo tjena, den dagen kom aldrig och nu, 12 år senare med mina 125 stadiga kilon, är jag tyngre än någonsin. Jag gillar inte känslan av att kilona kryper sig på en.




Och ja, gott folk, jag är en tröstätare.
Jag är även en rastlösätare, en belöningsätare och en smygätare.
Se där, se där.


Jag har testat en del "mainstream"-dieter och metoder för att gå ner i vikt, och en del lite mindre kända. Jag kan ju skriva lite grann om dom kanske.

Knäckebrödsdieten: Under 3.5 månader åt jag enbart knäckebröd, frukt, nötter, tomat och gurka, och drack vatten, lättdryck och lättmjölk. Jag gick ner kring 12 kilo men energin sögs ifrån mig och jag började äta "vanlig mat" och gick upp i vikt igen.
Självsvält: Nej, det är ingen diet, utan det var jag som under två veckor inte åt mer än fyra mackor. På mackorna hade jag en skinkskiva och ca 5 salladsblad. Fråga mig inte vad jag tänkte med när jag gjorde det. Det var ju helkorkat. Men visst, jag rasade i vikt och som ni kanske listat ut så gick jag upp alla kilon igen + lite till. 
NuForm: Naturdietspiller som jag köpte in från Norge. Dom skulle hjälpa till att kapsla in fettet och sockret jag åt, och man skulle gå ner 0.5 kg i veckan. Det... gjorde jag inte.
Viktväktarna: Ja, vem har inte testat det? Mat med låg fetthalt. Jag testade det ett tag, men allting föll samman då jag flyttade hem till mina föräldrar igen.
Veg-kost: Jag åt vegetariskt helt enkelt, med undantag från bönor. Jag kan inte påstå att jag gick ner i vikt av det, men jag gick iallafall inte upp. Testade några månader och siffrorna på vågen varken höjdes eller sänktes.
Light-diet: Jag gick till en dietist i tonåren och hon sa åt mig att börja äta lightprodukter och promenera mera. Efter cirka ett år hade jag gått ner 8 kilo. Det gick på tok för långsamt.
Långsamma kolhydrater: Bönor och baljväxter, pasta, ris, potatis, rotfrukter och grönsaker, grovt bröd.... Vågmätaren rörde sig varken upp eller ner.
Flytande diet: Jag åt soppor, smoothies, shakes och drack vatten och mjölk till förbannelse. Jag rasade i vikt men så fort jag gick över till vanlig mat igen så gick jag ju upp alla kilon igen + ännu mer naturligtvis.
Atkins: Man äter väldigt lite kolhydrater. Kött, fisk, fågel, grönsaker, ägg och mjölkprodukter... En väldigt god diet faktiskt, men kan inte påstå att jag går ner särskillt mycket i vikt.

Så ja, det här har jag testat. Jag kanske till och med missat nånting.

Efter ett antal olika försök till att gå ner i vikt fick jag tillslut nog när jag än en gång var på väg ner i depressionsträsket. Men istället för att gräva ner mig själv i självömkan så tog jag mig själv i kragen och skaffade deltidsjobb och fick en remiss utskriven om en GBP. Alldeles nyligen faktiskt. Heja mig!

Så nu vill jag satsa på livskvalitét! Något som jag tagit mig alldeles för lite tid till. Jag vill njuta av mitt liv som ung och ta vara på dagarna som kommer. Förhoppningsvis får jag några år extra till förfogan!

Love life!