Under Mitt Skinn

Idag har varit en riktig skitdag när det gäller maten. Jag har varit frustrerad så länge nu, för jag VILL äta och jag VILL att det ska vara gott och jag VILL må bra... Men när man måste bokstavligen kämpa ner varje frukost, varje lunch, varje middag och vartenda mellanmål... Ja, då börjar tålamodet tryta lite.

4.5 månader... När ska det ge med sig..?

Jag blir så ledsen för jag märker att andra blir påverkade av att jag inte kan äta som jag vill. Nu när jag är och hälsar på hos mina föräldrar så märker jag ju hur uppgiven mamma blir varje gång hon lagat något som jag smakat och fått slänga i soporna.

Jag saknar att säga ”Åh, det här var jättegott!”.. Jag saknar att TYCKA att något var jättegott. Jag kan ju som inte säga att ”Det här kan du laga istället. DET är gott!”, för jag tycker inte att någonting ÄR gott längre.

Visst, småsaker är gott; apelsiner när dom är i säsong, sallader som INTE innehåller någon form av protein... Och där tog det stopp. Jag kommer inte på något mer som smakar bra.

DET ÄR SÅ JÄKLA FRUSTRERANDE!

Och jag vet, jag måste se maten som ”medicin” tills vidare men det är inte så enkelt. Motivationen försvinner ju bara SÅDÄR fort. Ett snäpp med fingret bara.

Ber om ursäkt för klagoinlägget, men jag behöver ventilera någonstans. Vissa dagar är jag inte okej, helt enkelt.. Hade hellre gått runt med dropp hela dagarna än att känna såhär.